Fråga inte mig, för jag har inget svar. Ibland händer saker som är omöjliga att förklara, saker som är små men som förändrar så mycket ändå. Tror ni på ödet? Det finns tider då jag gör det och en sån tid är nu. Tänk vilka människor man inte hade träffat om man hade gjort på ett annat sätt, gått en annan väg. Vad fick en att göra precis så som man gjorde egentligen? ÖDET. Kan inte komma på något annat.
Saker händer utan att man tänker och känslorna spökar och ingen vet varför. Det är något som inte stämmer med oss.Varje ord viskas i mina öron, varje dag, försöker ignorera den lilla personliga radion som inte går att slå av men det där är inget jag kan kontrollera. Blundar och under ögonlocken ser jag bilder av vad som varit och vad som kunde varit just nu, jag har försökt få bort det, jag har försökt få bort din lukt ifrån mina kläder men ingenting fungerar, det är något med dig som har fastnat på mig. Det är bara där.
En historia slutar och en annan börjar - en dörr stängs och en annan öppnas men man är oftast för upptagen med att sörja den som stängts att man blir blind för de nya chanserna som öppnats. Men det vi inte vet, det lider vi inte utav, eller hur? Och egoism tar oss längre än omtanke. Du får bara hoppas att vi inte blir skotttavlan för ett hat som allt för många bär på.
Jag har tappat greppet, vet inte in och ut, vi har trampat snett men det här är sinnessjukt. Vill ha dig ur mitt liv men nånting står i vägen.
